Oliver Jones jobbar på vårt engelska huvudkontor med content och media och älskar att hitta de gömda pärlorna på varje nytt resmål.
Medan jag stod och blickade upp i Kafkas ansikte började det plötsligt byta skepnad från välbekanta anletsdrag till att i nästa sekund förvrängas till något oigenkännligt. Det var då som det slog mig att skulptören David Černýs hyllning till stadens store son på något sätt har lyckats fånga essensen av författarens absurdistiska litteratur.
Jag befann mig i Prag och stadens skönhet hade knockat mig från första stund. För mig var obegripligt hur den här platsen hade kunnat ingjuta sådan existentiell ångest i den unge Kafka. Några tydliga spår av stadens blodiga historia, med revolutioner, krig och ockupationer, var inte heller lätta att finna bland Gamla stans pastellfärgade husfasader och kullerstensbelagda gator. Så jag bestämde mig för att röra mig längre in i stadens gytter.
Runt hörnet från Kafka-statyn ligger ett av författarens gamla tillhåll – Café Louvre. Vid förra sekelskiftet hade Prag en ytterst livskraftig kafékultur som lätt kunde mäta sig med den i Wien. Det var på Café Louvre som Tjeckiens intellektuella satt och tömde kopp efter kopp av wienerkaffe medan de ondgjorde sig över “den nya moderna tiden”. Besöker man Café Louvre idag har väldigt lite förändrats, och visst sitter guldålderns air av borgerlig elegans fortfarande kvar i väggarna. Det bästa med mitt besök var dock den tjeckiska frukosten (komplett med en bit tårta) som jag fick för en spottstyver – något som, visade det sig, skulle bli ett återkommande tema under min vistelse.
Nedanför fönstret kunde jag se Prags uråldriga spårvagnar kränga förbi längs stadsdelen Národnís jugendbyggnader och fick i den stunden svårt att bestämma mig för vilka av de två Prag-ikonerna som var mest iögonfallande.
Det var på just gatorna i Národní och närliggande stadsdelar som de avgörande slagen i Sammetsrevolutionen utkämpades. I år är det 30 år sedan tjeckerna lösgjorde sig från kommunistregimens järngrepp och tillsatte dissidenten och dramatikern Vaclav Havel som sin nya president. Under revolutionen kunde man höra slagorden “Havel na Hrad” (Havel till borgen) vart man än gick i staden. Inspirerad av detta var det dags att lämna kaféet och styra stegen mot floden Vltava.
Jag tog vägen till Mala Strana (Lilla sidan) över Karlsbron. Längs med brons sidor står ett 30-tal allvarstyngda statyer som stoiskt blickar ut över de strömmar av turister som varje dag passerar här. Kontrasten mellan de leende turisterna och statyernas bistra miner skulle inte kunna vara tydligare.
Porten till Mala Strana utgörs av ett imponerande, gotisk torn som i sin tur döljer ett virrvarr av fantastiska byggnader i barock- och rokokostil. Husen kantar en slingrande kullerstensgata som leder brant uppför kullen för att till sist sluta vid borgområdet. Prag är en förvånansvärt välbehållen stad; den tvingades under det tidiga 1900-talet aldrig möta samma öde som andra, liknande städer, den överlevde två världskrig och slapp, som genom ett under, att förvandlas till en betongöken av klåfingriga sovjetbyråkrater. Detta är något man kan glädjas över idag. Att promenera upp till borgen genom Mala Strana är som att färdas sekler tillbaka i tiden.
Pragborgen var en magnifik samling arkitektoniska skatter som man kan tillbringa dagar med att utforska. Jag valde istället att gå och försöka leta rätt på det som tidigare var Kafkas systers bostad på pittoreska Zlatá ulička, eller Gyllene gatan som den heter på svenska. Idag huserar det passande nog en bokaffär i lokalerna, med högar av välkända titlar som Förvandlingen, Slottet och Processen för att nämna några. Hit kom Franz för att undkomma innerstadens larm och hitta tillräckligt med sinnesro för att kunna skriva ner sina odödliga verk. Den strida strömmen av turister gjorde det svårt att föreställa sig att något så ångestfyllt hade kunnat skrivas här.
Vägen ner för kullen där Gyllene gatan ligger bjöd på fantastiska vyer och det blev tydligt varför Prag också går under namnet “de hundra spirornas stad”. Jag fortsatte på det gotiska temat med ett besök till Vaclavplatsen där jag möttes av stadens berömda astronomiska ur. Runt det medeltida urverket stod turister i klungor och väntade. Klockan ska visst göra något när det slår ny timma. Med 20 minuter kvar kände jag dels att det inte skulle vara värt väntan, dels medlidande med de förväntansfulla människorna som stod kvar.
Lunchen jag intog på Lokal var en tung och mättande historia (handen på hjärtat så drömmer jag fortfarande om tjeckisk mat då och då). Det finns ett gäng Lokal-restauranger i staden som alla är inredda i samma industriell stil som för tanken till gamla tiders matsalar – konceptet med tjeckisk husmanskost och det faktum att de skänker mat till behövande har gjort Lokal till en favorit bland lokalbefolkningen. Här serveras klassiskt stekt kött och knödel som täcks av de godaste såser du någonsin smakat. Allt sköljs ned med Tjeckiens gåva till mänskligheten — pilsner. Av någon mystisk, men fantastisk anledning kostar ölet här mindre än vatten här i Prag. I ett försök att lindra min enorma paltkoma begav jag mig till det judiska kvarteret.
En golem* som gömmer sig på vinden, en mytomspunnen rabbins och kabbalists gravsten överöst med småsten och mynt, och inte minst alla smärtsamma minnen från gångna tiders pogromer och ghetton – det judiska kvarteret är en plats som kryllar av berättelser. Rundturen i Prags gamla synagoga var en gripande upplevelse; i två av rummen var tak och väggar täckta av prydligt skrivna namn, namn som tillhörde stadens försvunna invånare. Blotta mängden var hisnande och gjorde ont att tänka på. Men inget på rundturen var lika smärtsamt som synagogans samling av barnteckningar från Terezínghettot. De barnsliga bilderna skildrar på ett lekfullt sätt en vardag fylld med både hopp och oskuldsfullhet som, varefter utställningen fortsätter, sakta tynar bort för att till slut helt utraderas helt som ett resultat av ghettots omänskliga livsvillkor.
Jag blev tvungen att gå ut ur synagogan för att hämta luft. Framför mig låg den judiska begravningsplatsen som är den äldsta i Europa och har gravstenar (varav många flyttades hit efter att andra judiska kyrkogårdar stängdes) från 1400-talet. En av gravarna tillhör den mytomspunna mystikern Rabbi Judah Loew ben Bezalel som enligt legenden sägs ha skapat en golem och gömt den på synagogans vind. Då jag på min väg ut från kyrkogården passerade synagogan sneglade jag upp mot templets vind, samma vind där Rabbi Judah Loews golem sägs ligga. Även fast allt (förmodligen) är påhittat får man ändå ge Prags synagoga en eloge för att hålla myten om golem vid liv — halvvägs uppför väggen hänger nämligen en järnstege som slutar vid en oansenlig, men ack så fantasieggande, dörr. Och om du tycker denna dörr låter som ett något udda utflyktsmål så bör du veta att Prag är fullt av dem.
För vad sägs om en kubistisk gatlampa, en docka föreställandes Sigmund Freud hängandes från ett hustak, ett dansande hus, en tjuvs mumifierade hand, en staty av två urinerande män? Listan kan göras hur lång som helst. På något sätt verkar det som om Prag, sin skönhet och historiska prakt till trots, ständigt verkar vilja dras mot det excentriska, kraftfulla och provokativa. Kanske har det något att göra med att öl är billigare än vatten. Oavsett vilket så tror jag svaret till varför Prag väcker min upptäckarlust på ett sätt som Paris eller Rom aldrig lyckats göra, har att göra med att staden känns så äkta, oförändrad och otroligt, otroligt inbjudande.
*Enligt judisk folktro är golem är ett lermonster som sägs kunna väckas till liv genom en lång och invecklad ritual. Myten om golem populariserades i Pragbon och författaren Gustav Meyrinks skräckroman med samma namn, utgiven 1915. Enligt legenden ska den berömde mystikern Rabbi Judah Loew ben Bezalel (1520-1609) lyckats väcka en golem till liv, vilket är det artikelförfattaren refererar till (red.anm.).
